Mitt Fönster Mot Horisonten

Nu måste mitt lilla brorsbarn ha anlänt till världen. De åkte in på morgonen och sen dess har jag inte hört nåt. Jag tänker inte vara tjatig släkting och ringa eller skicka sms. De lär höra av sig när möjlighet finns, tills dess hoppar jag till när mobilen plingar till eller till och med ringer.

På söndag är det tio år sedan jag träffade min man. Detta ska vi beakta och gå på restaurang Taste of Beirut. Har nyss ringt och bokat bord, och ser fram emot en trevlig middag!

Jag som en gång tyckte det kändes så avlägset, men nu är det faktiskt bara två dagar kvar tills jag blir faster. På fredag morgon åker K in för planerat kejsarsnitt. Sedan är jag någons faster. Jag blir så nyfiken på vem det är som kommer till världen. De bor visserligen i Sundbyberg så jag får inte träffa dem så ofta, men det kan ju utökas med tiden. Jag hoppas på att umgås mer med hela Alex familj - utan Amygdala (läs: blivande farfar) som försöker fylla ut hela utrymmet med sig själv och sitt ego. Alltid har han varit med när vi åkt till Stockholm för att träffa dem, och det har gjort att det som kudne ha blivit trevligt umgänge bara blir nåt att uthärda och man väntar tills man kan gå igen.

Hela hösten har jag känt mig ganska sänkt. Trött i kropp och själ, allt upplevs som motigt. Saknar energi och entusiasm, allt går på tomgång. I söndags upplevde jag det som plågsamt, undrar när det ska vända. Nej, jag har inget att vara direkt missnöjd med, egentligen.  Inte känner jag för att vara ärlig inför folk heller. "Hur mår du?" frågar de, som man brukar fråga. "Jodå, bara bra!" klämmer man hurtfriskt i.

Inte blir man muntrare av att man numera bor i ett land med nassar i riksdagen.

Men - igår blev jag lite glad efter ett möte jag känt lite motstånd inför. Det gick smidigare än vad jag trodde, och det lyckades lyfta det generella humöret. Nu hoppas jag att trenden fortsätter. Jag får fundera ut roliga saker jag kan glädja mig åt när jag har tid att tänka efter.

Helgen var efterlängtad efter den ganska fullspäckade veckan. Mary Kay-kvällen var naturligtvis trevlig, kul att få besök av gäster som inte brukar komma till en så ofta eller aldrig har gjort det. Emma är en ypperlig Mary Kay-konsult, hon förklarar bra och tycker det är roligt. Handlade på mig lite mer än planerat (nån som är förvånad?) men nu är jag i alla fall välförsedd.

Fredagkvällen slutade lite dråpligt då jag fick i mig nåt magvirus. Hade frossa och smärtor i tarmarna så jag låg i meckaställning i badrummet. Inget att rekommendera. På lördagen satt det i så jag kände mig svag och risig, men lyckades ändå plocka äpplen till eftermiddagens paj. Daniels föräldrar var inbjudna till fika.

Söndagen var betydligt bätte. Mådde bra igen och hela familjen var på Rosenlundsbadet. Signe har blivit mycket djärvare i vattnet, greppade snabbt olika flytbåtar och vågar även doppa huvudet. Även Simon vågade mer. Båda barnen åkte stora rutschkanan i sin fars knä. Kul med bad tycker jag, man bör gå dit oftare.

Urseg och på sämre humör slår jag mig ner vid datorn på jobbet och kollar morgonens mailskörd. Reklammail från Ving. Jag fattar inte varför jag får reklam från dem till jobbet, men nu blev man onekligen sugen. Bort från alla krav - hoppa ner i en pool och sola i en stol...

Jag tror väl föredraget gick hjälpligt, även om jag inte tyckte jag var i mitt esse. Men jag har fått trevliga mail och kommentarer, så jag får väl lita på dessa. I såna här situationer tenderar jag att ha för höga krav på mig själv.

Kul att jobba ihop med Maria som har sådan långvarig erfarenhet och kompetens, det märks tydligt när hon talar.

Jaha, ikväll ska det vara MK då... strul har redan dykt upp. Vi får väl se hur få vi blir, även denna gång.

Som kanske framgick av bilderna hade vi en fantastisk helg i Stockholm. Annat var inte väntat när jag ska besöka min käraste vän och hennes familj. För det första var det riktigt positivt att få åka iväg någonstans med Signe, hon och jag ensamma, ute ur den där hektiska vardagen, bara vi i vår upplevelse. Det gick till och med bättre än vad jag trodde att åka buss med henne i fyra timmar. Hon sysselsatte sig med att prata, pyssla och höra på sagor som jag läste. Ofta tittade hon bara ut genom fönstret. Sen gick vi av och åkte pendeln ut till Sollentuna. Allt supersmidigt. Väl framme konstaterade vi roat att hon och lilla Esmeralda hade samma klänning på sig. 

Det blev lite bökigt när vi skulle sova men till slut somnade hon för att vakna redan kvart i sex. Som upplagt för trötthet och gnäll, så det var tur att vi fick låna Esmeraldas sulky inför utflykten till Gröna Lund. Tur det, så mödrarna kunde diskutera ostört medan döttrarna forslades i vagnar till Djurgårdsfärjan. Väl där inledde vi med grillbuffé på Krejsys - precis som i somras. Signe åt korv och köttbullar på spett. Sen blev det flygande elefanter, tekoppar och karuseller. Tyvärr var det megakö till Nyckelpigan och Tuff-tufftåget. Synd! Naturligtvis insisterade Signe även denna gång på en Doraballong modell x-large, och modern ser fram emot hemfärden och fraktandet av uppblåsbara Barbara Dora på tåget. På söndagen kände jag redan den där sorgen, det jag sett fram emot så länge och som varit speciellt ska nu ta slut. 12.27 tog vi pendeln till stan och 13.20 gick X2000 hem.

Allt började så otroligt smidigt, det var trevligt och Signe uppskattade som väntat tåget ännu mer. Tyvärr visade SJ upp sin mindre kompetenta sida, naturligtvis blev tåget 50 min försenat vid Linköping och anslutningen missades. Vi fick komma hem över en timme senare.

Så, i söndags kväll och i måndags känner jag detta vemod, en sorg över att resan är slut. Det är så typiskt. Men jag hinner knappt reflektera över det för denna vecka är fullspäckad. Ikväll ska jag hålla föredrag och komma hem vid åtta. Min dyra moder ska passa barnen för R ska jobba. Sen blir det Mary Kay-kväll imorgon, säkerligen trevligt om inget strular så det blir en massa återbud.

Nåja, får snart försöka planera nästa resa... :-)

Haha, har ni inte sett detta innan så varsågoda - ett praktexempel på folk som inte riktigt har den där självinsikten man bör ha... :-)

http://www.youtube.com/watch?v=FQt-h753jHI

Tråkigt nog bröt infektionen jag tycker jag burit på i kroppen ut igår, fick ont i halsen, hade och har fortfarande en sjukdomskänsla i kroppen. Helt värdelöst. Simons förkylning blev också värre så han är hemma och passar pappa idag. :-)

Vi var som sagt på kräftskiva i lördags så det blev lite sent för barnen. Därför var det tröttsamt och grinigt igår. Signe var sur och ville för ovanlighetens skull inte till förskolan. Hoppas hon slipper bli sjuk, men det vet man ju aldrig. Tröstar mig med att vi ju lär hinna bli någotsånär friska till fredag då vi ska till STOCKHOLM!

Var på den årliga besiktningen av gaddarna hos tandläkaren igår eftermiddag. Ett besök som alltid skapar lite oro för jag fruktar ju eventuella kostnader i samband med detta. Men men, efter en kort stunds nervositet och lite puts blev jag åter godkänd. Inget mer än bara den ynka undersökningskostnaden på 755 kr.

Simon uppskattar skolbussen och skuttar nu glatt in i den. Den här morgonen kändes inte rolig. Signe sölade och jag blev arg och tappade humöret. Det känns inte kul att åka iväg sen, även om vi skildes som vänner. Sen kom bussen iväg sent och en kollega väntade på mig då vi skulle författa ett intyg. Stön. Nu är det snart fika. Känns behövligt.

Imorse var det dags för premiärturen med skolbussen. Den där lilla söta vinröda taxibussen som kör sexåringarna till skolan. Vi lämnade av Signe och ställde oss sedan och väntade, den avgår ju så praktiskt från förskolan. Han var först lite nervös men det släppte fort när han klev på bussen. Ett par andra tjejer som vi känner (en i hans nuvarande klass och en från förskoleavdelningen) gick in före honom. Han slog sig ner på ett av sätena med sin lilla Star Wars-ryggsäck i näven, och vinkade glatt åt mig från fönstret.  Bussen åkte iväg med honom, det kändes så vemodigt, nu är han ute i vida världen liksom.... Blev så gripen att jag glömde ta en bild på det stora momentet.

Längtar att höra hur han upplevt dagen.