Mitt Fönster Mot Horisonten

I fredags var jag på 70-talsfest med flera personer som jag inte umgåtts privat med. En sån lyckträff, det var så underbart roligt. De var uppe på det egenskapade dansgolvet (vardagsrumsgolvet, möbler undanskuffade) och vi dansade till härliga 70-talshits. Jag fick veta att en person jag känner ytligt har känt Agnetha Fältskog som liten. Bara lite grann, de gick i samma skola och bodde på samma gata - men ÄNDÅ! Agnetha var ju min största gud i barndomen, det gav mig skälvan att veta att denna människa haft kontakt med någon så betydelsefull för mig. Det sitter i ryggmärgen att känna respekt och beundran för sånt.

När klockan närmar sig midnatt vet man att det snart är dags att gå hem. Inte kommer ens barn att tycka man ska ha en vilsam lördag. Vemodet kommer över en, av många skäl. Just då spelas "Jag vill ha en egen måne" med Ted Gärdestad, precis som på beställning.

Precis så känner jag, jag vill sitta på min måne med mitt vemod, IFRED, tills allt blir bättre. Där finns bara jag, jag och min värld, den som ingen annan förstår och som jag inte ens visar. Så har det alltid varit, sedan jag var liten.

Jag laddade hem låten innan jag traskade hemåt. Ja, jag hade gångavstånd hem, underbart! Jag lyssnade på den och om igen med tårblanka ögon. När jag var på dåligt humör under lördagen åkte den på, då kändes allt genast bättre. Vad vore jag utan musiken? Jag vågar inte ens föreställa mig det.